DÄR DET FINNS LJUS, FINNS DET HOPP

Ikväll åkte jag ner till stan för att handla godis från hemmakväll inför helgen. Men jag hamnade först på stora torget med Matilda och Clara för att delta i en manifestation mot den nya asyllagen. Reglerna i Sverige har blivit så strikta och är inte humana... När man på något sätt kommit i kontakt med främst ensamkommande ungdomar (tex på min förra praktikplats för min del) så får man en helt annan inblick. Skicka inte barn till krig! Skicka inte ungdomar till ett land där de aldrig tidigare satt sin fot, där de inte har någon släkt, där de aldrig kommer att överleva. De flesta afganska ungdomar är födda och uppvuxna i Iran, men deras föräldrar har varit illegala invandrare där pga krig och oroligheter i sitt hemland... Och det är till Afghanistan dessa ungdomar kommer skickas tillbaka till. Vi svenskar är varnade att åka dit, men att skicka ungdomar till landet går bra... Helt absurt!

(Jag har hittat på detta nedan. Men det är ungefär såhär det kan låta i ett samtal med en ensamkommande ungdom.) 

"Jag är född i Iran men där har jag bott illegalt med min familj som är från Afghanistan. De flydde talibanerna. Jag är 16 år. Jag har fått avslag på min asylansökan i Sverige. Men eftersom jag är under 18 år, inte har någon släkt i Afghanistan och det inte finns några lediga platser på barnhem i mitt hemland får jag stanna i Sverige till jag är 18 år. 

På min 18-årsdag skickas jag till Afghanistan. Jag har aldrig varit där. Jag känner ingen där. Min släkt är i Iran men jag kan inte styrka det. Min lillebror dödades framför mina ögon. Han var sju år gammal. Jag var 14 år då. Efter det påbörjade jag min långa resa till ett tryggare land. Ett land där jag kanske kunde få överleva. Ett land där jag kunde få gå i skola. Ett land där jag kunde få börja jobba. Ett land där jag inte skulle behöva vara rädd. Ett land där jag skulle kunna vara fri. 

Jag blev våldtagen ett flertal gånger på resan till Sverige. Jag blev slagen, sparkad och satt i fängelse i några månader under tortyr. Min bästa vän drunknade i Medelhavet. Jag pratade för första gången med min mamma för tre månader sedan. Jag önskar inget annat än att få träffa henne igen. Jag hoppas att hon fortfarande lever." 



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0